Information om minigrisar som sällskapsdjur. Villkor vid grisköp.

Är du intresserad av Lilla Davidshemsgårdens små grisar? 

Då är jag väldigt tacksam om du orkar läsa hela denna text, oavsett vad du har för tidigare erfarenhet av minigrisar.
Då jag ofta får återkommande frågor angående grisarna sparar det både er och mig massor av tid. Och risken att ni blir besvikna, att grisen far illa eller att ni känner er vilse i ert nya liv som gris-förälder minskar drastiskt om ni tar er några minuter och läser dessa sidor.
Om vidare intresse eller övriga frågor och funderingar finns, efter att ni läst, är det bara att höra av sig. Jag svarar snarast möjligt. // Linda D Rönsen 

På Lilla Davidshemsgården i norrsten, Östergötland, bor tre minigrisfamiljer av rasen handford/Vietnamesiskt HB.
Mamman i ena familjen heter Elin och väger omkring 32kilo, mamman i den andra familjen heter Stina och väger omkring 26 kilo. Stina har fått sin första kull -2021. Elin har fått sammanlagt 3st kull sedan -2017. Suggorna väger naturligtvis mer när de är havande och när de producerar mjölk. Både Elin och Stina är trevliga, sunda och normalstora individer 🐖❤️ 

Allmän information om minigrisen-

Minigris är ett samlingsnamn för det minsta svenska svinet. Den svenskfödda minigrisen väger vanligtvis omkring 30-60 kilo som fullt vuxen men de förekommer både i större och mindre exemplar. Dock är ryktet om små 5 kilosgrisar en myt och tekoppsgrisen existerar inte. Med undantag för sjuka eller svältfödda enstaka individer som tyvärr agerat reklampelare för vissa ändamål i framför allt USA. 

Storlek på en vanlig minigris varierar till stor del p.g.a kostvanor och livstil men två mindre föräldrar genererar naturligtvis till att få små avkommor. 

Det är ovanligt att kultingar växer sig högre än föräldrarna men de kan bli tyngre om man ger de för mycket mat och/eller godsaker. Blir grisen tyngre än 80 kilo klassas den inte längre som en minigris utan kallas bara "svenskfött svin". Men en gris som väger under 80 kilo klassas alltså som just en minigris. 

En minigris kommer i många olika raser och själva ordet minigris är alltså inte en ras utan en benämning, ett samlingsnamn, på det lilla tamsvinet. 

Kultingar. 

När minigriskultingar är mellan 10-12 veckor är de redo att flytta till sina nya hem. 

De är då inte helt tama utan behöver rutiner, omsorg men framför allt närhet de första veckorna. 

Många upplever att det är mindre jobb med att träna en minigris än det är att träna en hundvalp. 

Men detta förutsatt att du inte vill att din gris ska lära sig konster, trix eller vissa mer avancerade beteenden. Och naturligtvis förutsatt att du tillgodoser grisens alla naturliga behov. 

Vill du ha en trevlig och kelig vän som ganska fort förstår skillnad mellan "ja" och "nej" och dessutom sköter det mest primära behoven bra: som till exempel förstå vart den ska kissa- äta- leka osv, är det väldigt lite träning i jämförelse med lydnadsträning av en hund. Det är nästan så enkelt så att man kan påstå: 

att så länge du är tydlig och inte för sträng så kommer det goda uppförandet av sig självt! 

Det är dock, till motsatsen av att tex uppfostra ett människobarn, smart att muta sin lilla nykomling med godsaker i början. Det tar inte speciellt lång tid för grisen att falla för dig om du bjuder på något gott flera grr om dagen. Gärna små fruktbitar från din hand. 

När grisen insett att du är en vän och att den tjänar mycket på att ty sig till, så kommer att den egna viljan att vara lydig. 

Sedan när den insett att du är ett positivt och lugnt umgänge kan du gradvis börja ställa högre krav och spara godbitarna till de där stunderna då grisen verkligen ansträngt sig lite extra eller varit väldigt duktig. Det är dock väldigt viktigt att grisen har tillgång till utevistelse och får böka och "samtala" med sin egen art med. En gris som känner sig nöjd och trygg lär sig snabbare att vara trygg med dig än en gris som är orolig och känner sig stressad. 

Rumsrenlighet

Många är oroliga för att grisen inte ska förstå vart den ska kissa och bajsa. Men det är mer sällan en gris misslyckas med låd-träningen än en katt! Och vi vet väl alla hur en katt oftast instinktivt väljer att gå på lådan? Ja, en gris är om möjligt mer mån om att kissa och bajsa på ett och samma ställe och lådan blir ett självklart val om den finns nära de första veckorna. 

Ni kan sedan lära grisen att gå till dörren när den behöver gå ut. De flesta grisar håller sig gärna för att sedan kissa och bajsa ganska direkt ute på första promenaden. Därför kan det vara bra att gå ut och gå små promenader tätt när du vill att grisen ska vänja sig att göra sina behov ute. När den kissar ute kan det också vara smart att ta lite av jorden där den kissat i en träck-påse och sprida i er låda hemma. 

Det är viktigt att de får vistas nära sin toalett första tiden. Gärna mindre än två meter från sovplatsen. Får grisen vänja sig med en liten yta åt gången brukar rumsrenheten komma av sig själv.  

Grisar är mycket renliga och vill inte sova för nära avföringsplatsen. Om grisen kissar utanför lådan I början behöver du inte bli orolig och försök att inte bli arg. Den kommer snart att förstå och är ännu bara en bebis som har många stora intryck att ta in. Ser du den kissa eller bajsa där den ska- beröm och skäm bort kolossalt! 

En tamgris är _mycket_ känslig för beröm och också väldigt lätt-sårad. Ge en himla massa positiv feedback och den blir tam och trygg på no-time. 

En gris kan kanske se lat, seg och lite dum ut men tro inte så- de är ett av de smartaste djuren på jorden, enligt oräkneliga studier. 

De är dock lite ängsliga av naturen och väldigt försiktiga. De är flyktdjur, som det kallas, och kommer inte att hoppa upp i ditt knä förrän den blivit övertygad att du är helt ofarlig. Alla nya saker behöver ta lite tid. Vatten från dusch/kran brukar tex vara lite extra otäckt. 

Vänta gärna därför med det första badet tills två veckor gått efter flytten och introducera gärna vatten i samband med lek, godis och gos. Ett jättebra tipps jag fick av en av våra tidigare nassefodervärdar är att kleta jordnötsmör i duschen innan det är dags. Då lyfter de knappt på huvudet trots att löddret yr! 

Har du dina grisar ute dygnet runt är det väldigt viktigt att de har tillgång till vatten heta sommardagar. Gärna en pöl på sand så de kan rulla upp lera på kroppen som skydd mot sol och värme. Grisarnas hud är torr och grisar kan inte svettas som många andra djur och vi människor gör. Så det är därför extra viktigt att de kan få rulla dig i vatten och alltid ha tillgång till dricksvatten på sommaren. Lite vanlig matolja eller babyolja i lerpölarna och grisen får dessutom en skön smörjning. Många grisar lär sig uppskatta bad första sommaren. 

När det kommer till mat rekommenderar jag bara grisfoder (kross, grisfoder eller korn) + selen, grönsaker och frukt. Det är bra att hålla sig till grisfoder för det mesta och inte allt för mycket matrester, om ni vill att grisen ska utvecklas normalt och förbli liten.

Tänk dock på att de flesta färdiga grisfoder från affär (som tex pigfor) är gjorda specifikt för att ge maximal viktuppgång och de är i huvudsak bättre för utfodring av slaktsvin. Bäst är att köpa krossad korn och havre från en lokal bonde.

Men grisar äter egentligen allt utom citrusfrukter, viss kål och kött. Eller grisar äter kött! Men det är olagligt att utfodra med kött. De mår helt enkelt bäst av vegetabilisk föda och köttrester kan göra grisen mycket sjuk.
Jag brukar bara ge godsaker som belöning om jag kräver något visst av grisen. Inte som basmat.
Jordnötter, knäckebröd, äpplen, päron, jordgubbar och vindruvor är superbra grisgodis. Cornflakes, Crunch, vitt bröd och annat med höga kolhydrater är mindre bra. På vintern kan det vara bra att ge grisen lite extra vitaminer. Jag brukar ge multivitamin och E-selen från Lantmännen. Från December-Mars ungefär. Samt till Suggan när hon är havande och har mjölkproduktion. Ge gärna inte selen och vitaminer samtidigt utan då hellre varannan dag. 


Lillgrisen kommer att vara ynklig den första tiden efter flytten.
Det är individuellt men de flesta kultingar är väldigt ”mammiga” de första två-tre veckor och då är det bra om någon är nära. Man kan sedan vänja de att vara ensamma med tiden. Det är dock _inte_ en katt du har fått hem: Den kan omöjligt bli nöjd med bara en klapp på huvudet och en sovplats utan vill ha närhet. Om inte från en människa så från en annan gris. En tamgris vill aldrig leva helt ensam, även om den klarar att vara ensam stundvis efter att den har blivit trygg i hemmet.
En del grisar blir så trygga att de kan vara utan sin människa en hel dag och en del vill gärna inte vara utan sin människa i mer än ett par timmar. Träning med något längre ensamstunder åt gången ger er bäst förutsättningar för att den ska bli mer trygg i längden.
En hög nallar, filtar eller kuddar är bra för småttingarna att få ha i sitt eget lilla hörn, om de bor inne. Där de får tillåtelse att buffa och böka helt fritt och där de får vara ifred när de vill.

Ju mer de får böka med sitt eget desto mindre bus-bökar de med sånt som ni absolut inte vill att den ska röra.

En gris som känner sig hemma är ett väldigt lugnt djur med ganska små, men viktiga, behov.

Minigrisar sköter inte sig själva. Vill man ha ett väldigt lättskött djur så är till exempel en katt eller akvariefiskar ett bättre alternativ.

Om ni planerat att ha era grisar lösgående, i tex trädgården eller i hage gränsande en granne, behöver ni skriva eller ringa till kommunen och be om lov. Eller frågar ni grannarna/granne direkt.
Egentligen säger lagen att man får ha lösgående djur i sin egen trädgård utan tillstånd om de inte stör (och det gör inte grisar om de inte blir stressade) men jag brukar säga att det är bättre att fråga direkt än att senare stå med en ledsen familj och sårade grisar om grisarna måste flytta.

Grisen vänjer sig ganska fort med koppel men det går snabbare om man har på den ett sele även inomhus ett tag då och då innan det är dags för de första de promenaderna.
En del grisar är nöjda med att gå ut bara någon gång om dagen och andra vill ut oftare men grisar är som tur är inte som små hundar. De behöver inte kissa väldigt ofta.
Många grisar blir så småningom så tama att de gärna hänger med på det mesta.
Åker bil, badar på stranden, går på stan, väntar utanför affären osv men man får ju introducera allt lite pö om pö och ha väldigt stort tålamod.
De brukar tex över lag inte vilja bli burna. En ”knägris” blir dom med tiden om man låter dom komma upp själva i knät först.
Men gosiga och keliga blir dom rätt fort ändå. Uttrycket ”gosegris” är verkligen inte för inget! När ni lärt känna varandra bättre kommer du snart märka tydligt vart just din nasses alla små knappar sitter. En del gillar att bli kliade på magen. Andra på ryggen. Och en del vill liksom bara kramas med hela trynet!
Mycket handlar om mat hos en gris. Men gos kommer man väldigt långt med också.
Vill man ut och jogga med sitt husdjur är _inte_ en gris rätt husdjur. Smågrisen är en lunkare och tar gärna allt lite vackert och gärna med en paus för att böka upp lite här och lite där. Drar man i kopplet brukar det resultera i sura miner och inte så mycket mer.
En vandrare som gillar att njuta av sköna små utflykter, ett lugnt sällskap och frisk luft kommer att uppskatta grisens små klövar bredvid på vägen ❤️

Ibland får jag frågan om det går bra att ha bara en gris. Ser man på en stor flock tenderar ofta två grisar att bilda ett partnerskap, även om de fungerar bra med de resterande i gruppen.
Sedan finns det som sagt en del av grisägare generellt som upplever att en gris utan en grisvän mår bra.
Vad jag är övertygade om är dock att en gris inte kan må bra i långa loppet om den är en ensamgris. 
En artfrände att kommunicera och samspela med behövs, även om grisen kan vara ensam en period i livet. En gris som lever ensam allt för länge kan både bli ängslig, deprimerad och i värsta fall även aggressiv.
Och även om en gris kan anpassa sig otroligt bra efter den situation den lever i, och mycket väl kan till synes må bra med tex en hund eller en katt som vän, så kan bristen på den naturliga stimulans som en minigris får i en relation med sin egen art plötsligt ge sig till känna och bli ett stort problem. Ibland så stort att det inte går att lösa. 

En del frågar också om vad som är bäst: gylta, galt eller kastrat.
Och det beror lite på vart ni ska ha er gris och i vilket syfte.
En gylta (namn för ung sugga) är namnet på hongrisen. Hangrisen kallas galt om den inte är kastrerad och kastrat om den är kastrerad.
Galt utsöndrar ett hormon vid stress eller vid möte med sugga, efter att de nått könsmogen ålder. Hormonet kan upplevas som stark i lukt. Det finns sprutor, som en veterinär kan skriva ut, som reglerar hormonet och lukten försvinner och väljer man att kastrera galten även senare i livet så försvinner lukten helt, ganska snart efter kastreringen.
Har man galt som utegris känns lukten inte märkbart.
Två galt brukar ha svårt för att hålla sams och bör inte gå tillsammans. Kastrater och suggor går bra ihop och likaså kastrater och galt. Men släpper du ihop en galt och en sugga kan du tveklöst räkna med att snart ha huset fullt av kultingar. En sugga är dräktig i 3 månader, 3 veckor och 3 dagar.

En sugga får naturligt två kull smågris om året. På Lilla Davidshemsgården Norrsten avstår ibland en kull, genom att dela på grisarna. Delvis för att suggan inte ska behöva ha kultingar och vara havande för många månader om året. Men också för att jag inte alltid har tid för tillökning på gården.
När suggan fått sina små håller jag daglig koll på de så att de diar som de ska och utvecklas normalt.
Från vecka 3 (ungefär) kommer man att kunna börja hantera kultingarna lite mer.
Fram tills dess tar jag i dom så lite som möjligt eftersom de blir tryggare i längden om dom får vara ifred med sin mamma den första tiden.
Vi vill så klart stressa de minimalt och har därför som regel-
om man vill komma och hälsa på får man göra det först-
* När de små blivit avvanda lite från mamman.
* När alla kastrater återhämtat sig från kastrering utan problem. 
* När de fungerar normal i tarm och mage.
Och det är _endast_ de som har tingat en kulting som kan komma på besök.
Detta p.g.a att jag tidigare haft nästan dagliga besök där det egentligen inte finns en avsikt att bli nasseförälder. Detta har inneburit mer jobb för mig och mer stress för suggan, de små och de andra djuren.
En del smågrisar går ifrån mamman redan i vecka 5 medan andra sitter som klistrade på henne enda tills vecka 12. Jag låter de visa själva när de är redo för flytt. När de är redo får de först flytta till en lite mindre avdelning och hage där de lär sig lite mer om sin självständighet ihop med äldre syskon eller kompisgrisar.
Sedan kan de flytta ifrån Lilla Davidshemsgården till det nya hemmet så fort jag ser att de beter sig sunt och är i lagom vikt. Oftast tidigast i vecka 12.

Vaccin till smågris kallas bland annat Parvoruvax (rödsjuka och parvo) och brukar kosta omkring 500kr. Den kan tas av en veterinär samtidigt som flytt om man anser att grisen ska ha det.
Jag ger endast vaccin om sjukdomarna dyker upp i närområdet p.g.a att jag inte vill utsätta grisarna för onödiga risker (biverkningar). Vill man ha sin kulting vaccinerad måste man säga till om det senast två veckor innan flytt. Prata gärna mer med er veterinär om biverkningar mm innan beslutet.

När det är dags att hämta er gris är det bra om ni har en stor hundbur, eller likande, med plastbotten.
Om grisen blir rädd under resan och råkar skvätta nått litet är det lätt att rengöra. Ha gärna med en filt att ha över buren så intrycken minskar från omgivningen under resan. Det blir den första bilfärden för den lilla.
➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖➖

Varmt välkommen med övriga frågor och funderingar.
Mvh Linda D Rönsen

Jag rekommenderar att ni skaffar en smådjurförsäkring på era grisar. Prata med ert försäkringsbolag.
Ett alternativ till en bra försäkring är tex Sveland Djurförsäkringar-
https://www.sveland.se/articles/smadjur/att-skaffa-en-minigris/